Äntligen ett släpp med lite ålder på från den fallande stjärnan på Kildaltonkusten. Vi är inte bortskämda med att överösas med just äldre whisky härifrån, eller ja, vi är ju egentligen inte ens bortskämda med åldersangiven whisky härifrån. När jag började åka till Islay 2002 så var Ardbeg i sitt esse. Glenmorangie hade kommit igång med produktionen ordentligt efter övertagandet 1997 och den gode Stuart Thomson såg till så att man fick klunka i sig Ardbeg 1975 från ett gigantiskt mätglas direkt i lagerhuset. Vilken marknadsföring. Det var bättre förr helt enkelt.

Det var också mestadels Stuarts grepp att lansera en klättrande serie i form av Very young, Still Young, Almost There och så vidare. En lysande uppbyggnad av fatstark whisky inför kommande nysläpp av legendariska 10-åringen. Sen hände det dock något, något som fick hela varumärket att bli lite mindre trovärdigt och lite mer pengasökande marknadsstyrt. Man började släppa NAS-buteljeringar efter vartannat, den ena med ett värre namn än den andra. Medioker whisky bitvis, ibland gott men inget som byggde styrka och glans i namnet Ardbeg.

När man nu väljer att släppa denna 21-åring (det är enligt mig jättekonstigt att den inte kom under 200-årsfirandet 2015) så kanske, kanske, kan man presentera fornstora dagar?

Det som är lite skrämmande dock är att denna whisky är kokad innan Glenmorangie tog över 1997. Den sägs hylla den tid då Ardbeg kämpade och användes sporadiskt, en karg tid då inte många fat blev fyllda. Spännande absolut, men också oroväckande att man nu väljer att rota fram gamla fat som låg färdiga och slumrade redan när man köpte destilleriet. Är den egna spriten inte god nog att släppa med en ålder på? Man bör ha i alla fall 18-årig whisky i lager. Nåja, nog om det, låt oss kika närmare på denna nya 21-åring som kommer på Systembolaget den 22 september i begränsad upplaga och med prislappen 3499:-, art.nr 20207-01.

46%

Doft:
Nog doftar det som gammal hederlig Ardbeg minsann. En fruktdriven rökmatta med ett litet pepparbett möter näsan till en början. Inkokt apelsin, lite menthol, fudge och en fräsch och rak rökighet. Trevlig doft som lovar gott.

Smak:
Bra kryddighet/pepprighet trots sina nervattnade 46%. Munkänslan är stor och smaken är balanserat rökig med en härlig fruktkompott, kanske lite anis/lakrits och en härlig sötrökig finish.
Eftersmaken lämnar en rätt så torr vaniljsmak och en angenäm balans. Aningen bitter mot slutet men det är inget som stör mig.

Hade detta varit Cask Strength så hade vi troligtvis haft ett stordåd i glaset. Med sina 46% så levererar whiskyn bra, eller till och med riktigt bra men man dras ändå i tanken hur mycket bättre lite mer ”oomph” hade blivit. Är den värd 3500:-? Svårt att säga, troligtvis inte, samtidigt så tycker jag att det är en bra dram som förtjänar ett par återbesök och reflektioner i framtiden.

(Besökt 603 gånger, 1 besök i dag.)